Image

OM SIMONE WEIL

Simone Weil föddes 1909 i en sekulär judisk familj i Paris. Redan från barndomen utmärkte hon sig som anspråkslös och hade samtidigt en stark rättvisekänsla. Under andra hälften av 1920-talet studerade hon filosofi och litteraturvetenskap och började 1931 arbeta som lärare. Senare studerade hon också flera ovanliga språk, bl a forngrekiska och sanskrit.

Simone Weil var redan från ungdomen en engagerad skribent. Hon publicerades i tidskrifter, skrev mängder av brev och förde också en egen ”tankedagbok”. Merparten av hennes texter kom dock inte i bokform förrän efter hennes död. Hennes tankar om politik och samhälle märks redan i brev och artiklar som hon skrev i 19-20-årsåldern. Bland annat hävdade hon i en text om ”en folkrepresentants plikter” att det behövdes en överordnad – men opolitisk – funktion, med uppgift att kontrollera politikerna.

”Men man måste noga tillse att dessa övervakare förblir medborgare och aldrig övergår till att bilda en kår. /- - -/ Folket måste genom röstsedeln få de deputerade* att förstå att deras funktion endast är att ställa regeringen till svars, om den inte avskaffar de orättvisor som kan avskaffas; och att vidare allt som gör de deputerade till en kår och den deputerades funktion till en karriär, till församlingar, partier, poster för de deputerade, ska avskaffas.”  *folkrepresentanterna

1932 besökte hon Tyskland och utifrån den politiska situationen anade hon att Hitler mycket väl kunde få makten på parlamentarisk väg – vilket också skedde året efter.

Foton Creative Commons, collage Titti Grahl

Under hela livet drevs Simone Weil av ett enormt socialt engagemang. Själv levde hon mycket enkelt och skänkte ofta en del av sin lön till behövande och till arbetslöshetskassor. En bit in på 1930-talet arbetade hon drygt ett år i tung industri – helt enkelt för att sätta sig in i det arbetande folkets villkor. Men hon var fysiskt svag och mycket opraktisk, vilket ledde till att hon slet ut sig och drog på sig sjukdom.

En central del i hennes filosofi är att det självständiga tänkandet bara kan bevaras genom att individen står utanför alla åsiktsstyrda grupperingar, politiska som andliga. Hon tog till exempel helt avstånd från kommunismen, pga det totalitära och kollektiva trycket. Men 1933 såg hon ändå till att den sovjetiske politikern Lev Trotskij – som då gått i exil från Sovjet – kunde bo i hennes föräldrars lägenhet; detta trots att hon politiskt var helt oenig med honom. Det var ett typiskt exempel på Simone Weils humanism.

Simone Weils filosofi är en helhet, där det politiska, andliga och intuitiva kombineras. I hennes avskalade verklighetsbegrepp finns drag av buddism och hon har ibland kallats andlig mystiker. Såväl inom kyrkan som inom politiken såg hon det kollektiva tryckets negativa konsekvenser. Hon var intresserad av kristendomen, men konverterade aldrig. Samtidigt skrev hon mycket om andliga, religiösa frågor och hade nära kontakt med präster, såväl i Frankrike som när hon senare befann sig i USA.

1936 startade spanska inbördeskriget och Simone Weil engagerade sig militärt i den anarkistiska Durutti-kolonnen, som leddes av anarkisten Buenaventura Durruti. Efter några månader blev hon dock hemskickad efter att hon blivit svårt brännskadad.

Efter hemkomsten utmärkte Weil sig återigen med sin vidsynthet. Hon skrev brev till den franske författaren Georges Bernanos – trots att denne var aktiv på fascistsidan – eftersom båda var mycket kritiska mot det totalt omotiverade våldet som båda sidor i kriget gjorde sig skyldiga till.

 När andra världskriget startat och Frankrike 1940 ockuperades av Hitlertyskland flydde Simone Weil med föräldrarna till södra Frankrike, bl a bodde hon i Marseille. Här hjälpte hon till i flyktingläger, var lantarbetare på en vingård och hade nära kontakt med en dominikanermunk. Senare flydde hon med föräldrarna till USA. Men hennes engagemang var obrutet och hon ville absolut bidra i kampen mot nazismen.

Hösten 1942 reste hon till England eftersom hon fått i uppdrag av Franska exilregeringen – som satt i London – att skriva för motståndsrörelsen. Uppdraget gällde att skissera hur Frankrike mänskligt, filosofiskt och idémässigt skulle kunna organiseras efter en befrielse. Resultatet av arbetet blev texterna i boken ”Att slå rot”, som är den enda av hennes böcker som hon själv var med och redigerade. Även texten i ”Om de politiska partiernas allmänna avskaffande” skrevs under denna period. Men Simone Weil var svag och sjuk. Under hösten 1942 och vintern/våren 1943  skrev hon intensivt samtidigt som hon vägrade äta mer än vad hennes landsmän i Frankrike hade tillgång till under ockupationen. Med andra ord utsatte hon sig för självsvält. Simone Weil dog i tuberkulos i augusti 1943, 34 år gammal.

Text av Stellan Larsson, dramaturg

Lyssna gärna på Filosofiska Rummet på SR P1 om Simone Weil och partiernas avskaffande från 14 dec 2014:
- Äh, kanske skulle man bara ta och förbjuda alla politiska partier?